Idag för tre år sedan..
fick jag uppleva en av de jobbigaste dagarna hittils i mitt liv. Jag minns så väl när Kent ringde och sa att nu var det gjort. Nu fann hon inte längre. Allt hade gått bra och väldigt smidigt. Hon hade inte märkt något alls. I den stunden släppte ett enormt tryck från mitt hjärta, för nu slapp hon ha ont mer. Men samtidigt fick jag ett ärr i mig som aldrig skulle kunna läka helt. Jag skulle aldrig få höra henne gnägga åt mig igen.. Jag skulle aldrig mer få trycka in mitt ansikte i hennes man och känna hennes underbara doft. Jag skulle ju aldrig mer få se henne igen, och bara tanken gjorde så fruktansvärt ont. Jag minns att jag la mig ned i sängen och började gråta. Jag trodde tårarna aldrig skulle sluta komma. Hon hade varit mig så nära i många många år. Faktiskt varje dag. Och vet ni vad jag ångrar mest? Att jag inte var där när hon skulle lämna oss. Jag svek henne.. och jag hoppas så mycket att hon kan förlåta mig, men jag orkade verkligen inte vara där när hon skulle dö. Det var nog tungt att gå ut från stallet och lämna henne. Hon var så orolig och gnäggade efter mig.. och jag tror hon förstod att något var pågång. Jag minns hur jag stängde transporten, satte mig i bilen och kollade ut över hagarna. Jag försökte verkligen hålla mig från att börja gråta, vilket var omöjligt. Jag minns också hur Yvonne sa -"det här kommer bli bra Susanne".
+8/9-05
Som alltid blir det att fara till hennes gravplats imorgon.
Tända några ljus och lägga några blommor där. Älskade Zaida.
lägg en blomma från mig
Oj vad tiden går fort. Jag minns när du berättade att hon skulle bort. Men nu är hon ju i Trapalanda och har det gott, bara jobbigt för dig som är kvar här. Men det är starkt att kunna ge sina vänner den sista vilan när dom inte orkar mer. Skickar lite tröstkramar från mig och Lindy.